jag förstår inte att jag fortfarande bryr mig, du gör mig illa så illa och jag är kvar på samma plats.

jag förstår inte att det ska va så svårt och kunna ta farväl av dig

för mycket känslor säger dem, och att du manipulerar mig och misshandlar mig psykiskt.

jag säger ingenting, för jag vet inte.

jag vet bara att det är dig jag vill vara med och att jag älskar dig

men dem säger att jag skulle må bättre utan dig men jag säger att jag inte vet.

det skulle vara tomt utan dig, du har ändå funnits hos mig i ett helt år nu!

jag kan inte bara släppa det.

men jag vet också att jag borde det egentligen.

det finns andra säger dem och jag säger detsamma men ingen som kommer att bli lika älskad av mig som du är.

vi har gått igenom så mycket tillsammans, har varit tillsammans i ett år nu, mycket glada stunder men ändå mycket ledsna stunder.

en ledsen stund var när vi fick reda på att vårat barn va sjukt och jag va tvungen och ta bort det.

det va det tuffaste jag nånsin har gjort.

det var så jobbigt att jag inte ville leva vid den stunden. men jag va tvungen och tänka om och bestämma mig för att jag skulle leva och det kommer fler chanser. men just nu så skulle jag bara vilja ha tillbaka min bebbe i magen. det va så underbart och veta att den växte inom mig.

den känslan går inte och beskriva.

och nu tänker du försvinna från mig också, det är inte helt säkert att jag klarar den biten så tätt inpå. jag behöver dig och jag älskar dig. jag vill ha dig i min famn.

ingen har nånsin betytt mer för mig än vad du gör.

jag vill inte att du ska lämna mig.

jag vill ha dig där jag hade dig en gång.

men så blir det nog inte, nej så blir det inte...